Varför klättrar DU? del 1

I de flesta samtal med människor som vill ha hjälp med sin sargade fysik, både hos allmänheten som söker vår hjälp genom osteopatkliniken eller de som vill ha hjälp med sin klättring genom movefanatic, så landar (allt för ofta) samtalet i avsaknaden av någon form av mål med den träning som de flesta företar sig. För enkelhetens skull så använder jag mig i resten av denna text av exemplet med den ständigt övertränade klättraren.

Mål tänker du? Varför måste man ha ett mål med sin klättring? Jag och mina polare klättrar ju bara för att ha roligt! Absolut, men hur roligt är det att efter 2-3 år av roliga tider, så finner man sig vara obegripligt beläst på allt om A2 pulleys, SLAP skador, kontrastbad, kortisoninjektioner, golfarmbåge (eller medial epikondylit som du numera vet att det heter) kollagenstrukturer, excentrisk träning mm. Lite som den fiktive Jason bourne, som bara helt plötsligt vet allt om hur man är världens farligaste agent, så vet du helt plötsligt lika mycket om handens anatomi som en reguljär AT läkare. Hur gick det till egentligen? Jo, jag tar mig friheten att spekulera (och raljera) lite. Man (jag skriver man och inte ni, för det skulle ju framstå som jag inte själv gör dessa misstag!) börjar oftast klättra på ett av de lokala klättergymmen, övertalad av någon kompis som säger att man får en stark, snygg kropp genom klättring. Denne kompis saknar även säkringskompis på repväggen, men det talas det tyst om. På klättergymmet ser man alla möjliga typer av människor. De flesta ser ut som du och jag. Man börjar förmodligen att bouldra och konstaterar snabbt att de flesta är lite bättre än en själv (för att inte tala om den där kompisen). De måste vara starkare i armarna konstaterar man torrt.

Jag behöver alltså bli starkare i armarna och händerna. Underarmscurls! Handstärkare! Pullups! Alla företeelser som man kan göra hemma där ingen ser! Då känns det som att man bara är begåvad när man glider upp för sitt första svarta problem ett halvår senare! Förvisso helt utpumpad, men ändå! Progression! Nu när man väl ”klättrar svart” så kanske man börjar snegla på de där typerna som seglar upp för alla svarta problem och oftast jobbar på de vita problemen eller hänger på ledväggen och har tagit sig över den där gäckande 7a tröskeln. Varför kan man inte hålla sig kvar på den där crimpen egentligen? (och varför har jag ont i armbågen?) Fingerstyrka såklart! Nu borde man kanske våga sig till den där ytan med alla de där smala, tunna listerna och greppbrädorna! Man har ju ändå klättrat ett helt år snart. Flera av de där som klättrar ”vitt” verkar träna där. Det måste vara därför som de är så bra tänker man, de är såklart jättestarka i fingermusklerna! Fingerbräda! Pullups med vikt! Dynamiska flytt på campusboard! En tid senare så gör man sitt första vita problem (man klättrar inte ute. Vem gör det egentligen?) Fingrarna ömmar men det löser sig med hårt lindad klättertejp. Det ser dessutom fräckt ut. Som en riktig ”Climber” liksom.

En odefinerad tid senare, och i samband med ett dynamiskt flytt till en tvåfingerspocket eller på campusboarden så säger det ”pop” med efterföljande smärta i underarm/basen av ringfingret. Den ständiga progressionen tar hastigt slut och ersätts oftast av ett harvande i rehabdjungeln och en alltför snabb återgång till tidigare prestationsnivåer. Hur blev det så här?

1 thought on “Varför klättrar DU? del 1”

  1. Mycket igenkänningsfaktor – ser fram emot del 2!

    Du kanske kan föra in lite styckesuppdelning så blir det lättare att läsa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s