Kan man överträna klättring?!

Efter mina mest aktiva år som klättrare, eller snarare som ”träningsklättrare” som jag brukar benämna den typen som spenderar mer tid vid greppbrädan, campusbrädan, systemväggen och i styrketräningsrummet än på väggen, hann jag fundera en hel del över hur överträning inom klättring kan se ut. För vi är inte på något sätt besparade, lika lite som vi är besparade från skador, prestationsångest, ortorexi, ätstörningar och så vidare. Klättring har på senare år blivit en träningsform betydligt mycket mer än det är en livsstil – där man använder sig av aktiviteten för att komma ut i naturen eller spendera lite tid i andras sällskap. Allt fler tränar klättring på ett mer eller mindre seriöst och planerat sätt och många fastnar också i den komplexa världen av träningsklättring och kommer aldrig loss. Inget ont i detta, egentligen, så länge man inte skadar sig regelbundet eller hamnar där jag gjorde; i överträning.

Vad är egentligen överträning? Man kan säga att det fysiologiskt är när kroppen utsätts för påfrestning och nedbrytning (=träning) och inte får tillräckligt med tid att vila (=återhämtning) mellan passen samt att träningen tenderar att bli ensidig vilket ytterligare tynger på kroppens förmåga att bygga upp sig själv ordentligt igen. Men överträning är framförallt ett mentalt tillstånd som uppstår på grund av den här fysiska utmattningen. Och det värsta är att när man väl blivit övertränad en gång, eller utbränd som det också kan talas om inom idrott, så är det väldigt lätt att hamna där igen – eller att man helt enkelt inte orkar träna på samma nivå eller ens i närheten många år efter. När överträningen är ett faktum har kroppen ofta skickat ut varningssignaler under en längre tid; träningsvärk- och skador som inte går över, trötthet, dålig sömn, irritation, upptagenhet av träningen, förnekelse av situation och så vidare. Ofta får man höra utifrån att man är så vältränad och duktig, men egentligen är det en snöboll i rullning som inte går att stoppa och som till slut kommer att krascha och gå itu..

Klättring var i sitt tidiga skede en livsstil mer än en idrott; det var naturupplevelsen och friheten som lockade. Den atletiska aspekten smög sig sakteliga in till slut och när tävlingsklättring började växa för runt 20 år sedan så följde också en större kunskap kring hur man tränar för klättring – ”träningsklättrarnas” generation hade trätt in. Effekten av detta är att vi ser fler och fler klättrare som utvecklas rekordsnabbt och avverkar hårda grader snabbare än någon hade kunnat föreställa sig för 30-40 år sedan. Det är en exponentiell utveckling men också en som har stora, mörka baksidor som jag känner att vi måste kunna prata om även i vardagen, på våra gym. Det är många nya klättrare som tränar flera dagar i rad eftersom det är så otroligt roligt, socialt och givande med klättring, speciellt inomhus. Deras inspiration leder tyvärr ofta till förtvivlan då vi ser i studier att upp till 50% av alla klättrare blir skadade (belastningsskador, inte trauma såsom brutna ben) i varierande omfattning inom ett år! När vi har sådana siffror har vi också en enorm utmaning i att förändra attityden till hur vi ser på klättring. Det rosa skimret runt sporten att den fortfarande är en livsstil gör att vi inte blir lika mottagliga mot att förstå oss på träningsläran, biomekaniken och tekniken för just klättring som träningsform. Detta i kombination med tillgängligheten på klättergym gör att överträning och belastningsskadorna skenar iväg i antal.

Det är naturligtvis så att jag är för klätterträning; det är den bästa träningsform jag vet och jag älskar att klura på hur jag ska bli fysiskt starkare på väggen genom tilläggsträning. Men att jag själv varit övertränad gör mig också väldigt vaksam nuförtiden på att uppmuntra alltför intensiv klätterträning för någon, oavsett nivå. Några saker som du själv kan fundera över är dessa:

  1. Hur ofta klättrar jag/vecka?
  2. Hur länge har jag klättrat -år, månader?
  3. Hur många timmar/pass klättrar jag?
  4. Vilken intensitet har jag på mina klätterpass?
  5. Hur ensidig är min klätterträning?
  6. Har jag en känsla av att jag egentligen borde vila, men att jag går till klättergymmet ändå?
  7. Har jag en skada som gör ont men som jag viftar bort och försöker ”klättra mig igenom”?
  8. Har jag svårt att acceptera att andra tycker att jag klättrar för mycket?
  9. Kan jag ta en veckas paus utan att få ångest för att jag inte klättrat?
  10. Är jag upptagen av min vikt så jag inte blir för tung för klättring?

Om du känner igen dig i många av de här punkterna och dessutom inser att dina svar lutar åt att du övertränar så kan det vara hög tid att ta en funderare. Kanske är det läge att omvärdera ditt upplägg, innan du bränner ut dig och kanske, som jag, blir borta ett år och dessutom alltid kommer uppleva det som tufft att komma tillbaka. Klättring är värt alldeles för mycket för att låta det ta över ditt liv; se det för vad det verkligen är i grunden, en träningsform som lyder under kroppens grundläggande regler för nedbrytning och återhämtning.

IMG_0413

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s