Varför klättrar du? Del 2

Ok. Vi är nu på platsen där vi inte ville vara. Ständigt ont. Ständigt blåsta på det där nya rekordet i gradhetsen. De negativa tankegångarna tar över mer och mer. Tankar om att om inte kunna skicka hårt på led eller bouldra överhuvudtaget surrar i skallen. Tillbaka på ruta ett.. Som om den där tiden av ständiga skick inte har existerat. Man var ju så stark då! Hur blev det så här?

Frågan avslutade inlägget ”Varför klättrar du? Del 1″ som ni kan läsa tidigare i bloggen. Nedan följer ett försök att hitta ett gångbart svar både på det filosofiska- och det kliniska planet.

Om vi börjar med det kliniska så måste vi ha något att utgå ifrån, så vi målar upp att vi har ont i armbågen då detta är en av de vanligaste skador som drabbar oss som klättrar. Under min behandlingsstudie som jag genomförde på armbågstendinopatier på skandinaviska osteopathögskolan så passerade en hel del forskning kring området framför mina ögon. Smärta runt den hårda knölen på armbågens insida (mediala epikodylen) kallas ofta för ”golfarmbåge” eller medial epikondylit. ”-it” på slutet indikerar i det kliniska sammanhanget att det pågår en inflammation. Redan här så blir det trubbel eftersom inflammationsförloppet enligt relevant forskning endast anses föreligga i det initiala skedet. Därför så används ofta samlingsnamnet tendinopati innan en vävnadsspecifik, korrekt diagnos har ställts. En diagnos som allt oftare betecknas; tendinos där ”os” syftar på sjukdom. Sjukdom i senan har vanligtvis har lett till en degeneration av senvävnad på en cellulär nivå. Så enkelt uttryckt som möjligt; de kollagena fibrerna som senan till stor del består av och som ska löpa åt samma håll, har börjat gå sönder och blivit ersatta av andra celler och är inte längre strukturerade i fina knippen, utan är lite mer ostrukturerade och går lite kors och tvärs. Det finns inga, eller få indikatorer på inflammation och behandling med antiinflammatoriska medel (NSAID, kortison) har lite, ingen, eller t.om. motsatt effekt. Istället så pekar lejonparten av all forkning i ämnet på vikten av korrigerande rehabträning och att återskapa så mycket som möjligt av kvaliteten och styrkan på den ”sjuka” senan. Så vad kan vi dra för slutsatser av det här? Jo, bl.a;

1: Det är grundläggande med en korrekt diagnos.

2: Rehabträning innebär att du måste dra ned på annan träning!

3: Smärta är inte normalt.

4: Skapa dig en försåelse om varför du är skadad genom att skaffa dig en realistisk målsättning med din klättring.

Vadå? tänker du. Jag vill ju bara bli bättre! Absolut. Men om man inser att väldigt få elitidrottare tar sig igenom sin idrottskarriär utan bestående skador, så kanske detta kan tipsa om att träna som en elitdrottare fast utan hjälp från terapeuter, kostrådgivare, läkare. Utan tid och ekonomiskt stöd till återhämtning och fokus, kanske inte är den typen av träning som passar för dig? Fråga dig varför du håller på med det här? Om din plan är en viss grad inom ett visst tidsperspektiv eller att vinna en specifik tävling så kommer detta att kräva mycket av nyss nämnda faktorer. Men om ditt mål istället är att bara få klättra. Massor. Alltid. Med dina goda vänner, barn eller barnabarn, för att det är det bästa som finns. Att klättra ett liv. Kanske är det så då, att få vara hel är det som är det elementära. Ständiga skador ersätter progression med stagnation. Stagnation leder ofta till frustration och uppgivenhet. Ok? Så hur appålicerar vi då dessa tankar på armbågen nu då? Det sparar vi till nästa text 🙂

//Christian Novak, Osteopat & tränare på Movefanatic

IMG_6445

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s